Tyngdpunkt på universella insatser

De aktörer som möter barn och unga har olika uppdrag och ansvar för att bedriva ett effektivt arbete på olika nivåer, från främjande insatser till behandling. Och det är tydligt att det behövs insatser på alla dessa nivåer. Det behöver finnas ett främjande arbete och universellt förebyggande insatser för alla barn och unga eftersom den psykiska ohälsan ökar över hela gruppen. Men det behöver också finnas insatser för riskgrupper, till exempel barn till föräldrar med psykisk sjukdom, och behandlande insatser för de som redan har psykiska besvär eller psykisk sjukdom. Utifrån kunskapen om att till exempel flickor har mer psykiska besvär än pojkar, att barn och unga med någon funktionsnedsättning har psykisk ohälsa i större utsträckning än andra och att barn och unga som lever under sämre socioekonomiska förhållanden löper större risk att drabbas, så kan det också finnas anledning att anpassa insatser utifrån detta. Insatser behövs således på alla nivåer, för att främja en god psykisk hälsa och för att förebygga och behandla psykisk ohälsa.

Forskning visar att psykisk hälsa/ohälsa bland barn och unga inte är ett konstant tillstånd utan ofta förändras över tid. Barn som under en tidsperiod uppvisar tecken på psykiska problem kan med tiden komma att må bra. Detta medan andra barn tillkommer i den grupp som uppvisar psykiska problem. Denna kunskap har betydelse för hur insatser prioriteras för att påverka den psykiska hälsan. För om syftet är att på sikt främja en god psykisk hälsa eller förebygga psykisk ohälsa hos befolkningen så är det inte verkningsfullt att enbart rikta insatser mot grupper med problembeteenden (Region Halland, 2010). Sett i ett befolkningsperspektiv så får en insats störst effekt om den riktar sig till alla och inte specifikt till riskgrupper.[1] Att inte arbeta universellt skulle sannolikt leda till att antalet individer ökar i riskgruppen och bland de som redan har problem, tillsammans med kostnaderna eftersom de insatserna behandlar symptomen, och inte de bakomliggande problemen.

Ovanstående kunskap talar för att tyngdpunkten i Malmö stads arbete för en minskad psykisk ohälsa bland barn och unga bör ligga på universella insatser. Det är ett främjande arbete innan något har ”hänt”, riktas inte till enskilda individer, behöver bedrivas långsiktigt och resultat ses först i ett längre perspektiv.[2] Mot bakgrund av att ökningen av psykisk ohälsa sannolikt har ökat på grund av förändringar i de miljöer där barn och unga rör sig, är det av betydelse att arbetet på universell nivå utgår från dessa miljöer.

[1] Preventionsparadoxen innebär i korthet att den största förebyggande effekten uppnås om insatserna riktas mot hela befolkningen och inte endast mot högriskgrupperna. De flesta fall, av till exempel psykisk sjukdom, drabbar någon från den delen av befolkningen med lägst risk att drabbas och inte från högriskgruppen. Det beror på att antalet personer i högriskgruppen är färre.
[2] Utgångspunkten för universella insatser är främst att det inte sker någon riskbedömning av individerna i befolkningen.