Systematisk och strukturerad samverkan

Alla intervjuade menar att samverkan mellan olika aktörer är grundläggande för att kunna vända trenden kring psykisk ohälsa bland barn och unga. Det pågår mycket samverkan, både formellt där det finns krav på till exempel överlämning mellan olika verksamheter, men också informellt när behov identifierats. Behovet av samverkan finns mellan olika verksamheter men också internt inom verksamheter. Upplevelsen är att samverkan fungerar ibland och ibland inte. När det inte fungerar handlar det bland annat om bristfälliga resurser, om att samverkan är alltför personberoende eller om att samverkan genomgående initieras av en part. En viktig framgångsfaktor är att sätta individen i fokus och inte organisationen. Upplevelsen är också för mycket av arbetet är i form av kortsiktiga projekt. Samtidigt har det ibland funnits en tydlig och fungerande rollfördelning som gjort att till exempel Rädda barnen har kunnat initiera projekt, som sedan spridits till kommuner, statliga myndigheter och privata aktörer. Men även representanter från Rädda barnen menar att deras organisation närmar sig mer av partnerskap och andra mer strukturerade samverkansformer. Även HISO bedömer att deras samverkan med Malmö stads förvaltningar, Region Skåne, olika föreningar med flera, är en framgångsfaktor för att nå alla grupper[1]. Tillsammans kan de nå många fler än vad HISO själv skulle kunna göra.

Arbetet med SIP[2] (Samordnad individuell utvecklingsplan) lyfts av några representanter fram som ett bra exempel på hur samverkan kan struktureras. SIP är en av många åtgärder där syftet är att förbättra vård och omsorg för personer med till exempel psykisk ohälsa. Upplevelsen är att arbetet med SIP fungerar mycket bra på genomförandenivå. Omorganisationer har dock bidragit till att personer har bytts ut och i de fall som samarbetet bygger mycket på personliga kontakter är risken att detta påverkar samverkan negativt. Ett utvecklingsarbete kring SIP pågår och beskrivs bland annat i Skånes länsgemensamma fördjupade analys gällande barn och unga (Överenskommelsen psykisk hälsa) (Region Skåne, 2017 b). Tidigare har lagbestämmelsen kring SIP tolkats som att den enbart gäller socialtjänsten och sjukvården, men berör nu även skolan i och med den medicinska elevhälsan. Inom det samverkansforum för barn och ungas psykiska hälsa som finns mellan Malmö stad och Region Skåne har det därför föreslagits att möjligheten att upprätta SIP även ska omfatta de tre skolförvaltningarna, även förskolan som inte har någon medicinsk elevhälsa. Grundskoleförvaltningen ska samordna arbetet med att mer konkret se över rutinerna för hur samarbete kring SIP ska gå till när även skolförvaltningarna ska delta (Malmö stad, 2017 d). Under 2017 har det även gjorts en revidering av den lokala överenskommelsen mellan Malmö stad och Region Skåne om samarbete gällande personer med psykisk funktionsnedsättning samt barn som har eller riskerar att utveckla psykisk ohälsa.[3]

Representanter från förskolan lyfter betydelsen av samverkan internt i personalgruppen. Hur personalen samverkar för att skapa trygga miljöer för barnen är grundläggande för barnens hälsa. Samverkan med vårdnadshavarna upplevs också särskilt viktig. Att förstå barnets hela livssituation är avgörande för att i vissa fall kunna stötta barnet.

”Om familjen har det tufft så har barnet det tufft.

En ytterligare dimension av samverkan handlar om överlämningar och övergångar mellan olika aktörer. Det handlar till exempel om överlämning mellan förskola och skola som nämnts i ett tidigare avsnitt och om övergången mellan BUP och vuxenpsykiatrin. Övergången mellan BUP och vuxenpsykiatrin bedöms av några representanter som svår för flera patienter eftersom det innebär att de nätverk kapas som den unga har haft runt omkring sig kopplat till BUP. ”Dessa nätverk borde få följa med upp till 25 års ålder så som det ser ut inom vissa andra regioner. Generellt blir man ju vuxen senare idag.”

Överlämningar kan också handla om att en instans remitterar vidare barn och unga till en annan för att de ska få rätt stöd. Detta sker i stor utsträckning, mellan till exempel Första linjen och Teamet för krigs- och tortyrskadade (TKT), mellan BRIS och socialtjänsten och mellan ungdomsmottagningen och BUP. Målgruppen för såväl Första linjen som ungdomsmottagningen är barn och unga som inte har så svår problematik. Dessvärre bidrar resursbrist inom till exempel BUP till svårigheter att slussa vidare personerna dit vilket bidrar till att ”flödet” mellan olika verksamheter försämras och att det tar lång tid innan de får rätt stöd och hjälp.

En representant från den idéburna sektorn lyfter att det kan vara en utmaning att etablera samverkan med myndigheter och kommunen. De upplever att de behöver vara de som initierar och ”ligger på” för att det ska komma till stånd ett samarbete.

[1] Samverkan mellan dessa aktörer kallas FRISKUS-gruppen. I gruppen samarbetar HISO med fritidsförvaltningen, funktionsstödsförvaltningen, Malmö Kulturskola, Lärvux (camp) gymnasiesärskolan, Föreningen Allt om Autism, Föreningen Aktiv Ungdom, barn- och ungdomshabiliteringen Region Skåne.
[2] SIP står för samordnad individuell plan. Det brukar den plan kallas som det finns särskilda bestämmelser om i 2 kap. 7 § socialtjänstlagen (2001:453), SoL och 16 kap. 4 § hälso- och sjukvårdslagen (2017:30), HSL. Alla som behöver insatser från både socialtjänsten och hälso- och sjukvården kan få en samordnad individuell plan, om det behövs en plan för att behoven ska kunna tillgodoses.
[3] Reviderad version fanns ej tillgänglig vid färdigställandet av hållbarhetsrapporten.