Förbättrat flöde mellan verksamheter, bibehållet engagemang och ökad tillgänglighet

Flera av de representanter från olika verksamheter som har intervjuats lyfter att resursbrist är en försvårande faktor i arbetet med barn och ungas psykiska ohälsa. Behoven skiljer sig dock åt mellan olika verksamheter, och det är framförallt de representanter som arbetar på individnivå och med mer behandlande insatser som lyfter fram resursbrist som ett problem. För dessa är enskilda samtal, gruppsamtal och gruppbehandling en viktig del i den grundläggande verksamheten. Det finns en känsla av att de ”trollar med knäna” för att kunna hjälpa så många som möjligt. Resursbristen handlar om för lite ekonomiska såväl som personella resurser och tar sig uttryck på olika sätt.

”Nu går det inte längre! Men bra ändå att vi kommer dit, för att det ska bli tydligt att något måste göras.”

Resursbristen leder till exempel till långa väntetider. Detta lyfts bland annat av psykiatrin och ungdomsmottagningen men också av de som i Malmö stad arbetar med nyanlända. Upplevelsen är att det oftast inte tar så lång tid att få den första kontakten och ett första bedömningssamtal men att väntetiden därefter är lång. En nationell mätning från 2017 visade dock att bara ett landsting klarade kraven på att erbjuda ett första BUP besök inom 30 dagar till minst 90 procent av patienterna (Dagens medicin, 2017). En rapport från Sveriges kommuner och landsting visar också på stora utmaningar för BUP på olika ställen i landet. Trycket på verksamheten ökar samtidigt som det blir svårare att rekrytera och bemanna med erfaren personal (Sveriges kommuner och landsting, 2017).

En av de risker som några representanter lyfter fram avseende långa väntetider är att individer som skulle behöva stöd och hjälp faller bort eller att barn och unga förflyttar sig mellan olika verksamheter.”Ibland har en ungdom haft ett första bedömningssamtal på BUP men när det tar lång tid ringer föräldrarna istället till ungdomsmottagningen för att få en tid här.”

På ungdomsmottagningen finns det ett behov av att verksamheten både kan hantera att ta in ungdomar snabbt och att jobba klart med dem de redan har etablerat en kontakt med. Det snabba intaget är viktigt för att inte tappa individer som behöver hjälp.

En del i problematiken med långa väntetider och resursbrist är att flödet mellan olika verksamheter inte fungerar. Idag kan till exempel inte första linjen överföra barn och unga till barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) så som tänkt eftersom BUP är överbelastade med många neuropsykiatriska utredningar. Även socialtjänsten och ungdomsmottagningen nämner att köerna till BUP utgör ett hinder i systemet.

Alla representanter som intervjuats pratar väldigt väl om de personella resurser som finns, om deras engagemang, deras kunskap, förmåga att hantera svåra situationer och fördelen med att ofta ha flera olika professioner kopplade till sig. Till exempel finns det inom ungdomsmottagningen kuratorer, psykologer, sköterskor, läkare, gynekologer, undersköterskor och sjukgymnaster.

Representanter från den idéburna sektorn upplever att det kan vara en utmaning att hitta finansiering för att utveckla verksamheten utifrån de behov som identifieras. BRIS lägger till exempel alla resurser på att hålla igång stödverksamheten, men menar att de är beroende av medel från kommunerna för att också kunna utveckla sitt arbete. Detta är ett dilemma eftersom jourerna inte längre är utspridda i landet och organisationen uppfattas därför inte som ”lokal”.

Resursfrågan handlar också om en annan dimension som till viss del sträcker sig utanför Malmö och som handlar om resursfördelning. För ungdomsmottagningarna diskuteras det till exempel just nu att mer resurser behöver riktas till storstäderna som har en annan typ av problematik att hantera. När det gäller gruppen nyanlända så menar en av representanterna som intervjuats att det finns en samstämmig bild kommunerna emellan att de sänkta ersättningsnivåerna har påverkat förutsättningarna för att bidra till en god hälsa bland de ensamkommande. Med anledning av det upplever kommunerna att det i nuläget är svårt att klara det lagstadgade uppdraget.

Utökad tillgänglighet

Mer flexibilitet i systemen för att kunna arbeta där behoven finns och för att vara flexibla i mötet med barn och unga upplevs av flera representanter vara en viktig faktor för att kunna hantera det tryck som finns på olika verksamheter idag. Flera verksamheter arbetar för att öka tillgängligheten på olika sätt. BRIS har till exempel startat BRIS på natten, och har utvecklat sin stödverksamhet mer digitalt. Bland annat genom en livechatt som de har fått bra respons kring. Även ungdomsmottagningen har som provverksamhet UMonline dit ungdomar kan ringa på kvällstid. Ungdomsmottagningen har också en mobil ungdomsmottagning, med vilken syftet är att kunna åka ut i mer utsatta områden. Något liknande planeras också för att i större utsträckning nå pojkar. Inom ungdomsmottagningen i Malmö förs också diskussioner om en stor gemensam mottagning istället för tre, vilket skulle kunna bidra till mer kvällsöppet och möjligheter att i större utsträckning kunna arbeta mer i utsatta områden.

Flamman ungdomens hus upplever att den idéburna sektorn tillsammans med ”öppna” verksamheter inom till exempel den kommunala sektorn, är viktiga för att vara tillgängliga för barn och unga. De har till skillnad från flera myndigheter öppet hela dagen och kan fånga upp barn i behov av stöd när andra verksamheter inte kan det. Såväl Flamman Ungdomens hus som Rädda barnen menar också att de har fördelen att kunna ha en annan relation med barn och unga, jämfört med olika myndigheter. Samtidigt har de en viktig roll i att samarbeta med bland annat socialtjänsten och att i vissa fall vara en länk mellan socialtjänst och föräldrar. Upplevelsen är att den här typen av verksamheter behövs för att fylla glappen mellan myndigheter och Malmöbor. Flamman Ungdomens hus upplever också att de är en viktig verksamhet, tillsammans med andra liknande verksamheter, för de som inte har råd att vara med i någon förening.

”En gång kunde vi bara vara en fritidsgård, spela biljard och så. Men sen kunde vi inte blunda för det vi såg och behövde själva rusta för att göra något. Så vi anställde socionomer, psykologer och andra för att kunna jobba holistiskt med individen.”